Tjo!
Är inte det minsta trött, så har suttit och kollat på alla th-tv avsnitt som gjorts :P Gud vad mycket gamla minnen, från typ ema 2007, herregud, då man var som mest beroende av dom.. Hittade många av mina favoritvideor som jag glömt bort. Helt underbara!! Typ när tom matar en häst och bill klappar en häst :-D <3 Plus massa mer i den videon som jag bara älskar! Och när de firade sin 20-års dag på ett nöjesfält, gud va kul det måste varit eftersom de typ inte har tid att göra något längre. Man såg verkligen hur de förvandlades till barn igen när de åkte en attraktion. Helt stört underbart att se! Fattar inte att de har hunnit fylla 20, när jag började lyssna på dom var i mars 2007 och då var dom 17 och skulle fylla 18 i september..
När jag stod där framför Tom på Bengans skivbutik på Drottninggatan så tyckte jag att han var den absolut vackraste människa som vandrat i ett par skor. Han var så ung, tänk han har varit lika gammal som oss! Han såg verkligen så ung ut, men med så sjukt fina drag som skulle bli mer maskulina. Nu är han för sjutton en man!! Det känns så sjukt! Min "lilla" Tom är borta, han är en man nu som tar världen med storm.. 
Jag minns verkligen den där skivsigneringen som igår, känslan av hans fingrar som rörde mina, det kändes som att jag fick en elstöt, hans blick som fick mig att vilja dö på plats, hans så sjukt vackra ögon som kollade rakt in i mina, det kändes nästan som att han såg rakt igenom mig, så djupt kollade han och känslorna som var när jag stod där och han log ett x antal gånger åt mig, kommer tillbaka så fort jag ser en bild på honom. Det går fan inte att beskriva, man måste vara med i ögonblicket och jag kommer aldrig att glömma den stunden, som typ var den bästa i mitt liv.. Tänk att jag som "nyopererad" opererades 22 november 2006 och kom inte tillbaka till skolan föränn i februari.. Asså en ryggoperation liksom, jag hade ingen känsel i min rygg över huvud taget (alla mina nerver var kapade och all känsel e fortfarande inte tillbaka) och typ månaden efter så började jag lyssna på dom. Sen kom mamma hem en dag i maj och sa: Det där bandet du lyssnar på ska ha en skivsignering och jag trodde inte på henne för 5 öre.. Men det visade sig stämma för hon gav mig en utskrift från bengans och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.. Så en månad senare bar det av till drottninggatan halv 4 på morgonen och jag med noll känsel i ryggen och stel som fasen, då jag inte vant mig vid min nya rygg än, satt där utanför.. Typ 3 timmar innan dom kom hade jag lust att dö för att jag hade så ont i ryggen, men jag sa till mig själv att jag skulle klara av det här och det gjorde jag!!! Fan vad glad jag var att jag klarade av det, sedan den dagen har jag varit ett fan av mig själv! Mamma sa liksom: du kommer inte klara det, måste du verkligen åka? 
Svar: JA, jag ville ju inte missa min drömkarl för allt i världen. Vem vet om dom skulle komma hit mer? Dom har ju fortfarande inte haft en spelning här än, men dom kommer ju :D
Men nu tänkte jag dra min skivsignerings berättelse, så om ni orkade läsa detta ovan så lovar jag att ni orkar läsa resten ;-) Mycket mer "action" ;-)  

Typ precis innan dom anlände till skivbutiken så kom det en look-alike Bill, och I swear, alla blev helt galna, men sen så var det några smarta i kön som bah: öö whuuuut? Varför skulle Bill gå mitt i gatan med en weekday påse xD Men i en sådan situation är man inte så jättesmart när man stått och väntat i 14 timmar och man vet att dom kommer när som helst.. Men den killen i alla fall, var lik Bill på långt håll, så fort han kom nära så bah huuuu? whuuut?.. Men i alla fall.. Jag var nummer 37 i kön och den där jävla dörrvakten var typ den otrevligaste människa jag någonsin mött, han typ skrek åt oss för att vi var dumma i huvudet för att alla tryckte på bakifrån och försökte pressa undan honom, men det var ju fan hans jobb att hålla oss borta från dörren, så varför klaga liksom? sen så säger han: Dom där smågrabbarna är inge speciella, ta det lungt! Min första tanke var seriöst; stoppa bara upp något i häcken gubbe!!  Sen i alla fall så släppte han in oss och vi ställer oss i kön bredvid skivbordet.. Ser ut såhär inne på bengans för er som inte vet:


Inte världens bästa ritning men i alla fall... XD Så vi kommer in i alla fall och ställer oss bredvid det där bordet med skivor och jag har precis tagit upp mitt skivfodral för att försöka plocka ut texthäftet.. Alla skriker som galningar... Då lyckades jag få denna bild:

Jag fick för mig att jag skulle skrika på Tom och precis när jag typ öppnade munnen så blev det helt plötsligt tyst i typ någon sekund, haha, och Tom kollade upp och såg mig rakt in i ögonen och log sedan, och jag typ dog, mina knän vek sig nästan och jag höll ju fortfarande i cd fodralet och höll på med texthäftet och jag skakade så mycket att jag knäckte fodralet i två delar xD Alltså, jag kommer ihåg min panik, men jag fick i alla fall ut häftet ;-) Så rör vi oss sakta sakta framåt och jag är tyst, haha, och sedan så trodde jag verkligen att jag skulle svimma när jag när jag var jättenära Georg.. Men så kom jag i alla fall fram till honom:

Han var typ jätteglad och verkade skitsnäll, och ni kanske ser vem som sitter bredvid honom, så ni kan ju bara ana att jag inte uppfattade så jättemycket just då..
Här är jag på väg till Tom, och han kollar på mig :-D och jag står bredvid kameran, inte bakom. Man vill ju ha ögonkontakt liksom och inte stå och gömma sig bakom en kamera ;-) Och här ser vi en påbörjan till det stora leendet som kom sen när jag stod framför :-D

Men i alla fall så kommer jag fram till Tom och han ler typ hur stort som helst och såklart så trodde jag att jag skulle sjunka genom marken och bara smälta till en hög med smör.. Jag kollade tillbaka på honom och han kollade genast ner i bordet, sedan så skjuter jag fram texthäftet till honom och han signar det och råkar ta på texten, så han vart silvrig och jag fick lite utblandad text :P Sedan så skulle jag ge honom en grej som låg i ett kuvert, så jag tror att jag sa något i stil med " Tom, I've got something for you" och han tittade in i mina ögon och sen log han och jag sträckte fram kuvertet och han tog det, men när han tog det så drog han med sina fingertoppar på baksidan av min hand och log sedan igen. Och grabben slutar inte förbrylla mig, vad gör han sen?

Jo han vänder sig om till deras vakter där bakom och frågar något på tyska, det enda jag uppfattade var typ " Danke, schwedisch.. Och jag tänkte liksom "Vad babblar han om?" Sedan så fick han svar på det han frågade och han vänder sig mot mig och säger "Tack så mycket, fast det blev mer som "Tak zo micket" och jag trodde ju bara att jag skulle dö vilken sekund som helst så jag gjorde något konstigt ljud, typ ett "förvånat" ljud och han började ju skratta, för han fattade att han sa rätt och att jag fattade och jag började skratta och sen fortsätter han le och jag typ döör ännu mer, och denna gången för att han log, så "några" tårar börjar rinna ner för kinderna och hans min då blev typ, avbryta skrattet kolla ner i bordet, men jag stod ju där fortfarande och skrattade och grät så han kunde ju inte låta bli att le igen och skrattade sen till lite igen. Bevis :D

SEN kollar BILL först på mig och sen på Tom och sedan börjar han le skitstort och jag var på väg från Tom till bill, så då passade jag på att ta denna bild :-D

Precis efter skratten, Tom försöker bita ihop och Bill ler fortfarande :D
Så jag vandrar vidare och står framför Bill och ger honom texthäftet och under tiden han signerar så kollar jag snabbt på Tom och han kollade tillbaka och då var det jag som bröt kontakten, annars hade jag slängt mig på honom ;-) Så jag kollar på Bill i stället och han gör ett typiskt "Kaulitz leende" som är typ hur stora som helst och jag bara kände "JAG DÖÖÖR!!!!!!" 
Och jag han då fota denna bild innan jag skulle till Gustav:

Sen i alla fall så kom jag fram till Gustav och han var ju bara för gullig :-D Jag gav honom texthäftet och han signerade, så jag sa "Thank you" och han sa " You're welcome" skitgulligt! Så himla gullig verkligen
Sen så gick jag därifrån och var världens lyckligaste!
Här e gustav:

Och gud vad jag var lycklig när jag kom ut, trots att jag storgrät, alla känslor bara kom ut då...
Men det var ju inte allt, när vi kom ut så typ stod jag och mina kompisar och bara DOG hos varandra och kände exakt likadant...Vi grät och då kommer alla reportrar och fotar oss, när vi står där och storbölar....Kan säga att jag har varit med i aftonbladet 2 ggr, typ precis när de varit där och sen någon gång under 2008.. Och det är den bilden här under ;-) Känner mig ärad att dom valde att ta med oss under en artikel som hade med th att göra ;-) Även fast de bara är vanliga människor som vi så känns det speciellt för att dom är dom<3


Men när vi återhämtat oss någorlunda så gick jag fram till affärens fönster, och kollade på Tom såklart, och just när jag stod där kollade han upp och jag vinkade typ jätteförsiktigt och han log igen och slog sedan ner blicken..
Det var det sista jag såg av Tom, sedan blev jag bortknuffad av några andra... Men jag med min dåliga rygg kände inte direkt för att knuffa tillbaka för att jag inte skulle bli helt krossad... Så det fick vara..
Sen åkte vi hemåt..

Jag är så sjukt glad att jag åkte dit, annars hade jag inte fått uppleva det här... Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden och om man tänker att jag är som jag är nu och dom precis som dom var då, så skulle jag slängt mig på honom och bara gjort honom till min man!
Och vet ni, från dörr till dörr där inne så tog det bara 5 min, om ens det... Och jag fattar knappt själv att allt det där hände.. Fast det känns ju längre när man skriver, men inte i verkligheten, trust me..
Okej, nu har jag skrivit en så bra beskrivning som möjligt och jag hoppas ni orkade läsa, för det tog mig 2 timmar att få ihop...Och tro mig, nu var jag kortfattad ;-)

Men jag måste säga att det var skönt att va uppe hela natten och rensa tankarna lite.... Så nu ska jag försöka sova i alla fall :)

Godnatt alla underbara som orkade läsa, ni som ínte läste är också underbara och TOM du är bäst och du är min man <3